Vad gör berättande till en särskild kvalitet att observera?

Av Georg Drakos

Den här frågan ställde jag för ett par dagar sedan till en grupp kvalitetsobservatörer inom Äldreförvaltningen i Stockholms stad. Det rör sig om grupp på 14 observatörer som alla har lång erfarenhet av äldreomsorg och gedigen utbildning. Jag hade redan tidigare träffat deras ledare -Lisbeth Hagman vid Äldreförvaltningen och Inga-Lill Elwin från Stadsledningskontoret – och förstått att vi har ett stort gemensamt intresse. Det som i mina ögon är särskilt intressant med observatörernas arbete, är att deras uppföljande observationer i äldreomsorgen fokuserar på vad som sker mellan enskilda människor. Det är ju också där vi kan observera hur narrativ vård och omsorg utövas i praktiken.

Men frågan om vad som gör just berättande till en viktig kvalitet i äldreomsorgen är förstås en fråga i sig. Den frågan skulle jag gärna bena vidare i tillsammans med kvalitetsobservatörerna, som har en lång erfarenhet av att studera och analysera möten och interaktion mellan människor i äldreomsorgen. En första uppgift är förstås att fundera över vad som kännetecknar berättande som sådant, vad som är dess kvalitet. Berättande är ju ett vitt fält som kan studeras med många olika perspektiv. Därför finns inte en enda gemensam definition av berättelser och berättande som alla kan enas om. Men det finns ju mycket i berättarkonsten som vi alla kan känna igen och vara överens om. Nedanstående figur använde jag som ett underlag för vårt samtal.

Vi reagerar när ett vanligt samtal utlöser en berättelse. Berättande framträder som en igenkännbar form av kommunikation. Man kan fråga sig hur många gånger det sker under en enda dag. Jag är övertygad om att personal i äldreomsorgen deltar i berättande otaliga gånger om dagen. Den som är intresserad av kvantitativa bevis skulle kunna ägna sig åt att räkna antalet gånger. Vi medverkar själva och samspelar kring berättande i många vardagliga situationer, utan att behöva tänka så värst mycket på det. Berättande formas mellan oss. En berättelse är något annat än ett enkelt påstående. Men när vi binder samman flera påståenden eller händelser, ja, då är vi igång med att berätta.

Och just berättande är väl vårt främsta medel för att skapa mening och sammanhang. När vi berättar pekar vi ut sammanhang som just ger det sagda sin speciella betydelse. Jag tycker att det är väldigt spännande att observera hur andra och jag själv bär mig åt för att peka ut och skapa sammanhang genom att berätta. Det kan ju ske både helt öppet och mycket subtilt! Att vi skapar sammanhang och mening kan ju vara ett sätt att få framträda som den jag är eller vill vara inför andra och mig själv.

En annan aspekt av berättande är att det förmedlar kunskap. Och nu har jag kommit till min femte cirkel i figuren och till ytterligare ett exempel på varför berättande är en speciell kvalitet värd att observera. Mycket av den praktiska kunskap som ska utbytas går inte att förmedla på annat sätt än just genom att berätta, vilket just gör att personal i äldreomsorgen använder sig av berättande otaliga gånger varje dag. För hur skulle man kunna förmedla kunskap med mindre än att man berättar? Om det skulle röra sig om att förmedla vikten på en blöja eller en kostnad kan det kanske räcka med en siffra. Men hur skulle samma fenomen kunna beskrivas och förstås som ett mänskligt eller rentav existentiellt problem, utan att vi skapar en berättelse?

Förhållandet mellan berättande och erfarenheter är mer sammansatt än vad vi kanske tänker på till vardags. Vi berättar om erfarenheter. Men i samma stund som vi berättar, gör vi något mer. Vi väljer ut och hanterar det vi har varit med om eller befinner oss mitt i. Berättelsen avbildar därför inte enbart erfarenheter och upplevelser. Berättande är kanske det vanligaste medel vi tar till för att omvandla erfarenheter, inte minst för att göra sådant som är svårt att leva med hanterligt. Också detta faktum gör berättande till en speciell kvalitet att observera. Vi gör något när vi berättar. Berättande är ju precis som annat vi gör i samspel med andra, en social handling. Vi till och med förändrar oss själva genom att berätta.

Att delta i och observera berättande

Att delta i och observera berättande som Elisabeth Hjerten och jag skrev om i föregående inlägg, är en typ av redskap som ingår i vår modell för narrativ vård och omsorg. Det är en metod som påminner om vad som i forskning kallas ”deltagande observation” och en metod för att tillägna sig ett slags inifrånperspektiv. Hur ser en annan människa på sig själv och sin omvärld kan vara ett kunskapsmål. För att nå dit är forskarens metod att delta i människors vardagliga liv och med sitt eget deltagande som en grund, göra sina observationer. Det kan lättare sagt än gjort att få delta i människors vardag, det kan ta tid att vinna ett sådant förtroende. Men det kan förstås också vara uppskattat. Förutsättningarna blir onekligen bättre om en forskare inte bara observerar för sina egna intressen skull, utan om det också finns ett tydligt värde med forskningen för dem som är föremål samma forskning.

Personal i äldreomsorg har andra förutsättningar att delta i de äldres vardag. Det är ju deras jobb även om det också förutsätter tillitsfulla relationer. Personal och kontaktpersoner kan få mycket djupa insikter om enskilda människor, men inte villkorslöst. Deras möten och interaktion med de äldre är en av de frågor som kvalitetsobservatörerna analyser utifrån en lång rad olika aspekter. Steget är därför inte långt att observera berättande. Vid vårt möte uppehöll vi oss vid metoderna för att observera berättande kan delas upp i tre faser eller delar, som skulle kunna beskrivas om ett slags cirkel- eller spiralrörelse.

För det första handlar det ju om att personalen i äldreomsorgen i så hög grad deltar i människors dagliga liv. Det ger ju alldeles speciella möjligheter att få en djup kännedom om de människor de följer under dygnets många timmar. Personalen får också möjlighet att lära känna närstående och i får i ibland mycket inblickar i det liv de har levt tidigare och de betydelsefulla sammanhang som omger personens liv. Att delta så nära i en människas vardag och observera allt som ingår och påverkar denna vardag, är givetvis grund för att få djupare förståelse av personen ifråga. Det är därför också en grund för att få insyn i vad som omger en människas berättande.

En andra del av deltagande och observerandet gäller själva berättarsituationerna. Eftersom de allra flesta inte är särskilt arrangerade, kan uppgiften här snarare liknas vid att ”ta sparven i flykten”, att upptäcka, delta och observera berättande som utlöses i alla möjliga vardagliga situationer. Vilka är de? Hur utlöses berättande?

En tredje form för att observera berättande gäller förstås berättandet som sådant. Det finns mycket att observera genom att själv samspela kring berättande och aktivt lyssna. Genom att vara en god lyssnare kanske vi mer än annars kan se en annan människa som i sin tur kan känna sig sedd. Våra iakttagelser kan röra allt från, berättandets form, muntliga stilmedel till kroppens roll och mycket annat. Det enkla och viktiga svaret är att vi frågar oss ”hur?”, inte bara vad som berättas.